Vem tjänar på det?

Efterdebattens vågor går höga. Regeringen har skyndsamt tillsatt en arbetsgrupp som skall lägga förslag om ökade befogenheter till polisen, bland annat vad gäller laglig tidsrymd för arresteringar. Den pålitlige reaktionären Ulf Adelsohn dammas av och får breda ut sig med tal om ökade polisresurser. Percy Barnevik, superdirektören och medlemmen i EU:s kapitalistklubb Round Table, ifrågasätter demonstrationsrätten. Också från vanliga människor hörs rop om hårdare tag och tyngre polisbeväpning. De som förespråkar ökad repression flyttar fram sina positioner.

Så skördar reaktionen frukterna av vad ett gäng provokatörer ställt till med. För så är det. Det är reaktionen som tjänar på slaget om Göteborg, det är EU-reaktionen som tjänar på det – och Göran Persson, som slapp all fokus på EU-motståndet.

Det talas om vem som började. ”Som man sår får man skörda”, säger syndikalisten Örjan Bergsten i ett gratisnummer av tidningen Arbetaren, utgivet i lördags. Det är nonsens, är medlöperi, är att spela med i ett spel som regisserats av reaktionen och som i allt tjänar reaktionens intressen.

Att polisen skulle slå till med våldsam kraft mot allt utanför det tillståndsgivna och lagliga var självklart och utsagt från början. Det gällde att inte bjuda på den möjligheten, det gällde att inte bjuda på gatukravaller, stenkastning och vandalism. Det var just detta reaktionen ville ha för att flytta fram sina positioner, det var just detta EU ville ha för att slippa undan kritik. Man fick som man ville. De anarkistiska och trotskistiska provokatörerna bar tjänstvilligt fram allt det polis och reaktion hoppades på och längtade efter.

Polisen har agerat provokativt, brutalt, med övervåld. Var och en som befunnit sig i centrala Göteborg under dessa dagar har kunnat beskåda adrenalinstinna, knappt kommunicerbara poliser som behandlat människor på polisstatsmanér. Det har varit militäriskt, nästan som ett undantagstillstånd. Polis har skjutits skarpt. Polis har hotat tonåringar med automatvapen, polis har svarat stenkastare med stenkastning.

Det sorgliga är att polisen kommer undan med allt detta och med mer därtill – på grund av provokatörerna; det tragiska är att provokatörerna ger legitimitet åt reaktionen.

Ja, provokatörerna agerar rentav i symbios med reaktionen. Polisen behöver provokatörerna och provokatörerna behöver polisen. Det spel som skall dölja vad kampen verkligen handlar om och som skall motivera EU-maktens gryende polisstat, kräver två aktörer. Och givetvis en direktlänk till publiken, vilken media bredvilligt står till tjänst med. Ett symbiotiskt treförhållande i reaktionens tjänst: polis-provokatörer-media.

I det perspektivet spelar det ingen roll ”vem som började”. Polis och provokatörer förutsätter varandra och agerar tillsammans. Polisen jagar upp stämningen och provokatörerna utnyttjar den till att sätta igång de bråk som de från början beslutat sig för att sätta igång, som är deras mål och medel.

Det talas om att ”demonstranter” löpt amok. Det är djupt felaktigt. Det var inte några demonstranter som löpte amok, inte någon vänster. Bara ett gäng provokatörer, som inbillar sig att det är klasskamp att slåss med polis och radikalt att vandalisera en stad. De tror att de står mot makten, men är i verkligheten maktens redskap – är i verklighetens konsekvens djupt reaktionära, fungerar som höger.

Ideologin som vägleder dessa grupper är ett djupt arbetarförakt. Vanligt folk duger ingenting till, är inte intressanta att mobilisera. Det är ”aktivisterna” som måste stå för den så kallade kampen. Vad spelar det då för roll att deras metoder passiviserar istället för att aktivera? Vad spelar det för roll att vanliga människor skräms från att demonstrera? Vad spelar de för roll att verklig politisk kamp kan döljas i upprörda reportage om våld och förstörelse.

De talar om klasskamp, men vet inte vad klasskamp är. Har inget med arbetarklass eller arbetarrörelse att göra.
Många ungdomar hamnade helt oförskylt i de bråk och polisinringningar som präglade Göteborg under toppmötet. Många är chockade över polisens brutalitet, över der massiva polisinsatserna, över urskiljningslösheten i ingripandena. Med rätta. Polisbrutalitet måste alltid fördömas.

Men att för den sakens skull urskulda eller rentav försvara provokatörernas agerande, att försvara de som från början var inriktade på att ställa till bråk och som bara sökte efter rätt tillfälle, är att inte se vad provokatörerna fyller för politisk funktion, är att inte se att de går reaktionens ärenden.

På AFA:s hemsida på internet tackar man nu de utländska vännerna för lyckade dagar i Göteborg. Det säger egentligen allt. För vem var det som AFA ställde till med lyckat? Sannerligen inte för svensk arbetarklass, inte för de som utsattes för polisvåldet, inte för de som nu ligger skottskadade på Sahlgrenska sjukhuset.

Nu gäller det för den seriösa vänstern att motstå ropen på mer polis och inskränkningar i de demokratiska rättigheterna. Det är en nödvändig och viktig kamp. Men det räcker inte. Politisk pestflagg måste också hissas för AFA, Rättvisepartiet Socialisterna och andra provokatörsorganisationer. De måste isoleras och politiskt bekämpas som reaktionens verktyg – allt annat är att bjuda reaktionen fördel.

Den vänster som inte har kraft och insikt att göra det är inte värd att kallas vänster.