FRA-lagen i historiskt perspektiv

2010-03-12

FRA-lagen handlar om spioneri mot utlandet, försäkrar Odenberg på DN-debatt (23/8), inte om avlyssning av enskilda individer och då rakt inte om att hålla koll på svenska medborgare. Det är den återuppståndna rysskräcken som skall ro FRA-lagen i hamn.

Odenberg är lite pinsam, för samtidigt avslöjas att FRA sedan många år tagit upp beställningar från såväl Säpo som rikskriminal och tull vad gäller avlyssning av enskilda svenskar, helt i strid med gällande lag. FRA har rentav tagit upp beställningar från utländska underrättelseorgan, företrädesvis brittiska GCHQ och amerikanska NSA, vad gäller spaning på utpekade människor i Sverige, något som väl får betraktas som på gränsen till landsförräderi.

Rättrådiga medborgare behöver kanske inte oroa sig så mycket för egen del, åtminstone inte om man är etnisk svensk – enligt anonyma källor inom FRA riktar sig spaningen numera oftare mot svenskar som heter Mohammed än Mats. Men bara den totalt aningslöse kan köpa att diverse kontrollorgan kommer att hindra FRA från att avlyssna enskilda individer, på uppdrag av Säpo eller CIA eller någon annan hugad beställare. En myndighet som redan bryter mot lagen lär inte att sluta med sina lagbrott när den ges utökade befogenheter.

Men det är inte bara regeringen som har problem. Också på motståndarsidan finns problem i form av en utbredd historielöshet. FRA-lagen framställs som något nytt och revolutionerande, som Sveriges väg in i ett orwellskt övervakningssamhälle. När lagen i själva verket utgör en utvidgning av ett övervakningssamhälle som redan finns.

Förstå oss rätt. Vi vill alls inte bagatellisera FRA-lagen, den är förskräcklig. Men lagen måste sättas in i det det svenska övervakningssamhället historiska perspektiv. Fört då blir den fulla konsekvensen tydliggjord.

En kort rekapitulation.

Övervakningen av medborgarna har gamla anor i Sverige, men ett språng togs inför och under andra världskriget, då hemliga polisen, numera Säpo, började övervaka och registrera framförallt kommunister i stor skala.

Officiellt var tanken att verksamheten skulle avvecklas efter kriget, men ”kampen mot kommunismen” kom emellan, så istället utvidgades övervakningen. Ingen vet riktigt hur många människor som hamnade i Säpos åsiktsregister, det är belagt med stora hemligstämplar, men uppskattningar talar om åtminstone 300000 personer. Vilket placerar Sverige i klass med forna DDR vad gäller övervakning av de egna medborgarna.

Parallellt med Säpo byggde sedan socialdemokratiska partiet upp en alldeles egen och ännu hemligare övervakningstjänst i form av Informationsbyrån, IB, som med hjälp av ett stort nät av partilojala fackföreningsmän övervakade och registrerade oppositionella arbetare. Enligt IB-chefen Birger Elmér skall det ha funnits 150000 namn i IB:s register, ett register som numera bara finns kvar som en kopia. Förvarat i CIA-arkivet i Langley, Virginia.

1969 förbjöds åsiktsregistreringen i lag. Men den fortsatte ändå. Med stöd av hemliga regeringsdirektiv som gav Säpo rätt att bland andra övervaka samtliga medlemmar i det som idag är Kommunistiska Partiet. Detta bör observeras. Efter 1969 gav såväl socialdemokratiska och borgerliga regeringar i hemlighet Säpo rätt att bryta mot lagen, ett rättsövergrepp som avslöjades först långt senare.

Vad betyder då alla säkerhetsgarantier kring FRA-lagen? Vad är det som säger att inte kommande regeringar agerar på precis samma sätt som tidigare regeringar. Genom att i hemlighet upphäva de begränsningar som lagen försetts med.
I debatten kring FRA-lagen har inte minst journalister upp-rörts över att FRA ges rätt att kränka det grundlagsskyddade meddelarskyddet. Genom att FRA kan avlyssna också journalister och tidningsredaktioner. Det är en befogad upprördhet.

Men nog borde väl dessa journalister också uppröras över att Säpo länge och väl telefonavlyssnade denna tidnings centralredaktion en kränkning av grundlagen som påpekades av Säkerhetstjänstkommissionen.

Poängen med denna ytterligt korta rekapitulation är att den visar att vad gäller säkerhetstjänst, så är vare sig säkerhetstjänstorganens eller de ansvariga politikernas ord värda ett vitten. Trots vackra lagar och ännu vackrare garantier drivs verksamheten vidare, i trots mot såväl inhemsk som internationell lag.

I Sverige har det i stort sett varit omöjligt för de drabbade att få upprättelse, även om staten betalat ut ett symboliskt skadestånd till några få utvalda. Men Europadomstolen för mänskliga rättigheter har faktiskt dömt Sverige för olaglig och kränkande åsiktsregistrering.

Detta perspektiv måste finnas med i kampen mot FRA-lagen. Det duger inte att ge övervakningsivrarna så mycket som ett lillfinger. För då tar de i hemlighet hela handen.

FRA-lagen måste skrotas. Rätt upp och ned och helt och hållet.