Det är så den representativa demokratin fungerar i Sverige. Under fyra år är politiken förvisad till de parlamentariska församlingarnas isolerade rum, oåtkomlig för medborgarna och för medborgarna att bara lydigt acceptera. Medborgarna är bara intressanta som väljare, är bara intressanta en enda dag vart fjärde år, då de i nåder skall utse de herrar och damer som enväldigt skall föra deras talan under de 1460 dagar som följer.

Fast bara i förhållande till väljarna. För ovanför den officiella politiska scenen håller Svenskt Näringsliv och dess sidoorganisationer i tåtarna. Genom ett lika monopoliserat problemformuleringsföreträde.

Kommunistiska Partiet har inget till övers för denna förkrympta demokrati. Vi har alls inget emot representativa församlingar, de är nödvändiga i de flesta demokratiska sammanhang, men vi är emot de representativa församlingarnas isolering från dem de säger sig representera och vi är emot att politiken görs oåtkomlig för majoriteten av människor sedan rösten väl är lagd. Om demokrati är folkmakt är detta inte demokrati värd namnet.

”Politik är förhållandet mellan klasserna”, skrev på sin tid Vladimir Iljitj Lenin. Varvid kommunisternas hela verksamhet går ut på att stärka arbetarklassen i detta förhållande. En uppgift viktigare än någonsin. Eftersom ingen annan företräder eller ens talar om arbetarklassen.

Med detta sagt kanske någon undrar vad Kommunistiska Partiet har i valet att göra. Men det är att kasta ut barnet med badvattnet. Såväl valrörelserna som de parlamentariska församlingarna är politiska arenor, inte att reducera till politikens allt, men väl att utnyttja för att flytta fram partiets positioner och för att komma närmare lösningen av den uppgift vi gjort till vår.

Vi tror inte på en parlamentarisk väg till socialismen. Ett nytt och bättre samhälle kräver folklig mobilisering av ett helt annat slag än samling vid valurnorna. Men samtidigt tror vi inte på att socialismen i Sverige är möjligt utan parlamentarisk kamp och representation.

Det ena betingar det andra. En stark utomparlamentarisk rörelse ger en stark socialistisk representation i valda församlingar. Men en stark socialistisk representation i valda församlingar ger också möjlighet att stärka den utomparlamentariska rörelsen. Det är inte antingen eller som gäller utan både ock.

I årets val kommer Kommunistiska Partiet att kandidera i ett knappt tjugotal kommunval och i några region- och landstingsval. Den slutliga kandidaturen fastställs inom några veckor.

Partiet kandiderar alltså inte i riksdagsvalet, vilket vi inte gjort sedan 1973. Detta är naturligtvis djupt otillfredsställande för ett parti som vårt, som har socialismen på agendan och som i det mesta agerar i de stora frågorna, särskilt i ett val då ett vänsteralternativ värt namnet lyser med sin frånvaro på riksplanet. Ändå ser vi oss nödsakade att bita i det sura äpplet. För att våra organisatoriska och ekonomiska krafter inte räcker till för en seriös riksdagskandidatur. Vi har helt enkelt inte kraft att göra en riksdagskandidatur känd för ens en bråkdel av arbetarklassen.

Den kommunala ramen är väldigt, väldigt trång för ett revolutionärt parti. Men vi gör vårt bästa för att spränga den. Genom att kandidera på helheten i vår politik och genom att förvandla den till lokal klasspolitik.

”Att råna en bank är mer moraliskt än att spara på gamla och sjuka ”, dundrade kommunisten Yngve Berlin budgetdebatten i Lysekils kommunfullmäktige i juni 2008, ett uttalande som fick nedskärningspolitiker och borgarmedia att gå i taket av upprördhet. Men många arbetare i Lysekil nickade instämmande. Inget är mer omoraliskt än att slå mot de allra svagaste i samhället.

Vi kämpar för mandat och representation. Men det är inte det enda syftet med våra kandidaturer. Vi använder valet för att göra partiet mer känt och för att bygga det starkare inför framtidens utmaningar. Vi kommer att slåss för varje röst. Men vi räknar vårt valresultat i mer än röster.

Vi bedömer de allmänna förutsättningarna i valet som tuffa. På grund av den utbredda passiviteten i arbetarklassen och på grund av den alternativlöshet som präglar rikspolitiken.

Egentligen borde Reinfeldt & Co vara nog och mer än nog för att skriva ut valet 2010 som ett vänsterval, men med en rödgrön opposition som inte framträder som ett vänsteralternativ har vänsterväljarna ingenstans att ta vägen. Vilket är negativt för oss. Av historisk erfarenhet gör vi våra bästa val när väljarkåren som helhet går åt vänster.

Men vi hänger inte med huvudena för att förutsättningarna inte är de bästa. Dem kan vi inte göra något åt, så det är bara att gilla läget och göra det bästa av de förutsättningar som är. Genom att så brett och kraftfullt som möjligt presentera Kommunistiska Partiet som vänster- och arbetaralternativet i valet 2010.

Vi bedömer som sagt förutsättningarna i valet som tuffa. Men i ett bara något längre perspektiv är vi mer övertygade än någonsin om socialismens nödvändighet. Eftersom såväl den ekonomiska krisen som klimatkrisen formligen skriker ut att det för framtiden inte är möjligt att leva på det kapitalistiska sättet. Denna verklighet kommer att återspeglas också i människors tänkande, förhoppningsviss förr än senare, vilket talar för Kommunistiska Partiet. Vi har framtiden för oss.

Så kom med du också. För ett framgångsrikt val. Men framförallt för att kampen för socialismen behöver dig.