För över ett år sedan halkade en av mina arbetskamrater så illa att hon bröt lårbenshalsen och fick genomgå en operation som sedan resulterade i att hennes ena ben blev kortare än det andra.

Det säger sig självt att med en sådan skavank kan ingen arbeta på ett jäktigt äldreboende där arbetstakten inte minskar för att personalen blir äldre. Tvärtom, den ökar och fortsätter vi på den inslagna vägen kommer vården i en snar framtid kräva en personal som tillika är elitidrottare.

Hur som helst, min arbetskamrat är inte elitidrottare, fyller snart 64 år och får räkna med att bli utförsäkrad från den 1 augusti trots att det ena benet fortfarande är kortare. Ja, sa tjänstemannen på försäkringskassan, dina 360 dagar är slut och om arbetsgivaren inte har andra sysslor att erbjuda så blir det utförsäkring, för sådana är reglerna…

Tänk över det nonchalant flyktiga, att om arbetsgivaren inte har andra sysslor. Vaddå inte har, då får väl arbetsgivaren hitta på dem ty nu om någonsin krävs arbetsgivaransvar. Till saken hör också att inom Attendo Care finns det hur många andra sysslor som helst som den ordinarie personalen utför si sådär eller riktigt illa därför att det inte finns tid att utföra dem.

Min arbetskamrat med sitt rehabiliteringsbehov skulle med glädje få tvätta och stryka och vika allt i snygga högar. Som det är nu har vi ett elände med borttappade eller förstörda kläder. Jag vet inte hur många vackra ylletröjor som råkat krympa till storlek nyfödd eller bara gå upp i rök. Ja, det är så pinsamt att man kan tappa arbetsglädjen.

Själv har jag löst det genom att tala om för mina kontaktpersoners anhöriga att det bästa vore om mamma inte har allt för fina kläder och helst inga smycken som förr eller senare åker i dammsugaren. Jag försöker förstås linda in den otrevliga informationen så gott det går, samtidigt som jag känner obehaget av att vara insyltad i ett övergrepp mot en boendes personliga integritet.

Alltså, det finns ett och annat utmärkt arbete på vårt äldreboende för den som behöver rehabilitering. Det säger sig självt att det skulle höja servicen för de boende och ge en mycket bättre arbetsmiljö för de anställda.

Men tyvärr, någon intern service för lågavlönade ”friska” undersköterskor tolereras inte. Vår sak är att veta att vi ska jaga runt ordentligt för den lilla lön vi trots allt har och som kapitalisterna allt tydligare missunnar oss. Någon annan arbetsmiljö än att med klackarna i taket heja fram ett positivt tänkande har vinstintresset inte heller tänkt erbjuda. Så är det och värre blir det och allt oftare undrar man om de som filar på alla dessa påhitt verkligen har sett en endaste nykter dag de senaste femton åren. Så, hur länge kan vi acceptera det här?